I'mma be me, so you can be you.

April 25, 2016 time 21:59
 
 
Mina klackar lättar precis från golvet och jag lutar mig fram över bardisken. Plockar tydligt fram kortet för att hinta om att jag är redo att beställa. "Ett glas Pavillion Chenin Blanc, tack." Bartendern ler kryptiskt, nickar och går iväg för att öppna en ny flaska. Inte som om det vore första gången denna kväll precis. Blickar ut över de köer som väller omkring mig. Undrar vem som hamnar hos vem ikväll. Vem som hånglar upp den de drömt om så länge. Vem som hamnar i tårar. Vilka som ångrar sig imorgonbitti. Sätter i mitt kort i kortläsaren och knappar in min kod. Stryker luggen år sidan och ler snabbt när jag skrivit under kvittot, som en sista fras liksom, utan att få något sagt. "Låt mig gissa, Pavillion Blanc? De där silvriga tonerna av citron glömmer jag aldrig att du älskar." Kastas för en sekund upp i rymden och faller handlöst ned igen. Den röst jag försökt förtränga i vad som känns som en oändlighet andas nu i mitt lockade svall. Vill skrika men ligga i fosterställning på en och samma gång.

Fan. Vad. Det. Känns. 

Vänder mig om men våndas. Det är märkbart, tagen av situationen. Han förtjänar inga ord i hela världen men ändå så "Heeej, det var längesen." Typiskt mig. Föreställt mig detta tillfälle tusen gånger om. Men varken faller modet in att kasta innehållet av mitt vinglas i hans ansikte eller att ta en eftertänksam klunk, syna honom uppifrån och ner men vända på klacken och gå. Han småskrattar och håller med. Ler flyktigt, flackar med blicken och ser sig omkring. Just i detta nu tror han att hela världen är hans. Och jag hatar honom för det. Att hata är ett starkt uttryck, sånt man bara inte säger. Speciellt inte jag. Så därför tänker jag fortsätta. Jag hatar de händer som han tror omfamnar världen. De händer som hållit ihop mig, sen dragit isär mig. Jag hatar hans röst. Den röst som viskat mig godnatt, men uttalats i andra ord bakom min rygg. Låt oss tala om hans famn. Jag hatar den famn som hållit om mig när jag somnat men hållit fast mig när jag borde sprungit. Jag hatar hans blick. Den blick som fångade mig från första början men som slutligen iakttog mig. Kvävde mig.

Känslostorm.

Just i detta bör jag tappa det totalt. Men de år som känts som en oändlighet gjorde sitt. För utan att jag visste det, så var jag redan klar. Som en syrén som man tror blommat klart men överraskar till våren. Där är jag. Så jag ler. Större än han någonsin tidigare beskådat, skymtar oro i hans blick. Andetag följt av andetag. För med en hand på hans kind så vet vi båda två. Ingen gör "honom" bättre än vad han kan, men ingen gör heller "mig" bättre än just jag. Och det dödar honom mer än mig.

Kommentarer
Postat av: caroline

du skriver så fruktansvärt bra!!!!!!!

Svar: Men åh, tack gulledu!!!
Josephinep

2016-04-27 @ 15:12:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras inte)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback