Om att vara en prestationsdruggie.

May 19, 2016 time 16:01
Känns ofta som om man skakar mer psykiskt än fysiskt. Som ett konstant vibrerande inombords. Kroppen kliar och man vill bara klösa bort allt som är. Ögonen fylls med tårar fast man försöker skaka bort det. "Det är okej Josephine, det är absolut inte hela världen." Fast jo. Just nu känns det som det. Och ingen kan säga åt mig att det inte är det. En tomhet i bröstet som fylls ut med en känsla av oduglighet. En klump i halsen som växer inom mig, kväver mig sakta. Jag minns när jag var 11 år gammal och inte ville gå till skolan för att jag var rädd att en specifik fråga skulle komma på provet. En fråga som jag inte visste om jag skulle klara av. Resten av de 18 frågorna var jag stensäker på, men det var just den, den enda lilla frågan som fick mig att gråta i duschen och vilja vända i dörren. För redan då var allt förutom full pott ett misslyckande. Det är ingenting som har kommit från pushande föräldrar, det enda de någonsin önskat av mig är att jag ska kunna klockan. Nej, detta är något slags imperium av tankar som jag byggt upp själv. Som en inre kamp som ständigt har pågått och aldrig har besegrats. En ångest som besöker mig om kvällarna när jag vill sova. En ångest som aldrig går på lov, eller numera semester för den delen. Som en inre röst som befaller dig att skämmas när du inte lyckas. Dom kallar det för prestationsångest.

Det är inte bara en eller två gånger jag har funderat kring huruvida mitt val av jobb egentligen påverkar mitt välmående. Att jobba med sälj handlar om att ständigt lyckas eller misslyckas. Jag kan inte ens räkna på fingrarna över gångerna jag suttit hemma efter ett just sådant, misslyckande. Vill inte ens uttala de orden. Hyperventilerat samtidigt som jag scrollat igenom lediga jobb på arbetsförmedlingen. Dagen efter kan jag lika gärna sitta och säga till mina vänner hur jag älskar mitt jobb, just i den stunden känner jag ju så. För det jobbigaste är ändå att jag inte ens vet hur jag tar mig ur det. Jag har absolut inte lärt mig någon slags "ritual" så som att lyssna på lugn musik, ta en kopp te, måla och vips ska gå över. Det gör bara ont och sen gör det bara inte det längre. För samtidigt vill jag ju lyckas, mer än något annat, och rätt som det är så är vi inne i den där spiralen igen. En spiral som blivit till en drog. Vad som får mig att fungera och vad som får mig att kollapsa. Vad som gör mig glad och vad som förgör mig. 
 

Kommentarer
Postat av: Cornelia

Ångest suger, och även om du kanske inte lider allt för mycket av det just nu(verkar det som?) tycker jag du borde prata med någon duktig om det! Det är ju bara en känsla, men känslan kan rämna allt om man bara råkar ge den liite för mycket spelrum. Jag lider jättemycket av min ångest och har jobbat med det sen i somras, min prestationsångest börjar bli bättre men utan att det påverkar min glöd för att prestera bra. Jag går bara inte sönder lika ofta om jag "misslyckas" med något. Och det är så skönt. Kram!

2016-05-22 @ 13:26:31
URL: http://corneliappelgren.forme.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras inte)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback