Om att vara en prestationsdruggie.

May 19, 2016 time 16:01
Känns ofta som om man skakar mer psykiskt än fysiskt. Som ett konstant vibrerande inombords. Kroppen kliar och man vill bara klösa bort allt som är. Ögonen fylls med tårar fast man försöker skaka bort det. "Det är okej Josephine, det är absolut inte hela världen." Fast jo. Just nu känns det som det. Och ingen kan säga åt mig att det inte är det. En tomhet i bröstet som fylls ut med en känsla av oduglighet. En klump i halsen som växer inom mig, kväver mig sakta. Jag minns när jag var 11 år gammal och inte ville gå till skolan för att jag var rädd att en specifik fråga skulle komma på provet. En fråga som jag inte visste om jag skulle klara av. Resten av de 18 frågorna var jag stensäker på, men det var just den, den enda lilla frågan som fick mig att gråta i duschen och vilja vända i dörren. För redan då var allt förutom full pott ett misslyckande. Det är ingenting som har kommit från pushande föräldrar, det enda de någonsin önskat av mig är att jag ska kunna klockan. Nej, detta är något slags imperium av tankar som jag byggt upp själv. Som en inre kamp som ständigt har pågått och aldrig har besegrats. En ångest som besöker mig om kvällarna när jag vill sova. En ångest som aldrig går på lov, eller numera semester för den delen. Som en inre röst som befaller dig att skämmas när du inte lyckas. Dom kallar det för prestationsångest.

Det är inte bara en eller två gånger jag har funderat kring huruvida mitt val av jobb egentligen påverkar mitt välmående. Att jobba med sälj handlar om att ständigt lyckas eller misslyckas. Jag kan inte ens räkna på fingrarna över gångerna jag suttit hemma efter ett just sådant, misslyckande. Vill inte ens uttala de orden. Hyperventilerat samtidigt som jag scrollat igenom lediga jobb på arbetsförmedlingen. Dagen efter kan jag lika gärna sitta och säga till mina vänner hur jag älskar mitt jobb, just i den stunden känner jag ju så. För det jobbigaste är ändå att jag inte ens vet hur jag tar mig ur det. Jag har absolut inte lärt mig någon slags "ritual" så som att lyssna på lugn musik, ta en kopp te, måla och vips ska gå över. Det gör bara ont och sen gör det bara inte det längre. För samtidigt vill jag ju lyckas, mer än något annat, och rätt som det är så är vi inne i den där spiralen igen. En spiral som blivit till en drog. Vad som får mig att fungera och vad som får mig att kollapsa. Vad som gör mig glad och vad som förgör mig. 
 

I'mma be me, so you can be you.

April 25, 2016 time 21:59
 
 
Mina klackar lättar precis från golvet och jag lutar mig fram över bardisken. Plockar tydligt fram kortet för att hinta om att jag är redo att beställa. "Ett glas Pavillion Chenin Blanc, tack." Bartendern ler kryptiskt, nickar och går iväg för att öppna en ny flaska. Inte som om det vore första gången denna kväll precis. Blickar ut över de köer som väller omkring mig. Undrar vem som hamnar hos vem ikväll. Vem som hånglar upp den de drömt om så länge. Vem som hamnar i tårar. Vilka som ångrar sig imorgonbitti. Sätter i mitt kort i kortläsaren och knappar in min kod. Stryker luggen år sidan och ler snabbt när jag skrivit under kvittot, som en sista fras liksom, utan att få något sagt. "Låt mig gissa, Pavillion Blanc? De där silvriga tonerna av citron glömmer jag aldrig att du älskar." Kastas för en sekund upp i rymden och faller handlöst ned igen. Den röst jag försökt förtränga i vad som känns som en oändlighet andas nu i mitt lockade svall. Vill skrika men ligga i fosterställning på en och samma gång.

Fan. Vad. Det. Känns. 

Vänder mig om men våndas. Det är märkbart, tagen av situationen. Han förtjänar inga ord i hela världen men ändå så "Heeej, det var längesen." Typiskt mig. Föreställt mig detta tillfälle tusen gånger om. Men varken faller modet in att kasta innehållet av mitt vinglas i hans ansikte eller att ta en eftertänksam klunk, syna honom uppifrån och ner men vända på klacken och gå. Han småskrattar och håller med. Ler flyktigt, flackar med blicken och ser sig omkring. Just i detta nu tror han att hela världen är hans. Och jag hatar honom för det. Att hata är ett starkt uttryck, sånt man bara inte säger. Speciellt inte jag. Så därför tänker jag fortsätta. Jag hatar de händer som han tror omfamnar världen. De händer som hållit ihop mig, sen dragit isär mig. Jag hatar hans röst. Den röst som viskat mig godnatt, men uttalats i andra ord bakom min rygg. Låt oss tala om hans famn. Jag hatar den famn som hållit om mig när jag somnat men hållit fast mig när jag borde sprungit. Jag hatar hans blick. Den blick som fångade mig från första början men som slutligen iakttog mig. Kvävde mig.

Känslostorm.

Just i detta bör jag tappa det totalt. Men de år som känts som en oändlighet gjorde sitt. För utan att jag visste det, så var jag redan klar. Som en syrén som man tror blommat klart men överraskar till våren. Där är jag. Så jag ler. Större än han någonsin tidigare beskådat, skymtar oro i hans blick. Andetag följt av andetag. För med en hand på hans kind så vet vi båda två. Ingen gör "honom" bättre än vad han kan, men ingen gör heller "mig" bättre än just jag. Och det dödar honom mer än mig.

Utdrag: 4e April 2015

January 25, 2016 time 19:04
Fredag 02.27 och jag vet att taxichaffuören hör mig. De tidigare snyftningarna som inte gick att dölja tonas nu ut i musiken när han försiktigt höjer volymen. "I will do anything for love" är de ord som dånar ut ur högtalarna och jag kan äntligen andas. 

Mascaravåta kinder, skälvande underläpp och "ta ett andetag i taget Josephine" precis så som de lärt dig. Några andetag till bara och "Fan, du förtjänar bättre" precis som de säger att du gör. Några tillbakablickar till som du intensivt försöker blinka bort.
Nu glömde du bort att andas igen.
Också om igen.

När allt är sådär avskalat men ärligt som det är nu, så våndas jag. Med en rustning hårdare än tio cementfasader som han hjälpt mig bygga upp. Numera blytunga spillror på marken. Naken och skärrad, som ett med vetskapen. Att han jag skulle ta en kula för, är han som står bakom avtryckaren.

Och det är nog så, att flickan som sitter där bak i taxin och snart kräks av känslosvall. Hon skulle göra allt för hans kärlek. Låter läpparna smaka på sångtexten. För det viktigaste av allt utspelar sig när mannen på radion fortsätter besjunga den tidigare meningen. För det är så. "I will do anything for love..But I won't do that."


Bara inte din

June 12, 2015 time 19:53
För kalla mig inte din om du inte vet hur du ska hålla om mig.

Du sitter troligtvis med dina vänner över några öl när du får ett sms av någon du en gång kände. Hon har varit med någon annan. Rört någon annan, kysst någon annan och hållit om någon annan med samma händer som brukade hålla ihop dig. Du äcklas av tanken. Hennes nätta händer kring någon annans nacke, hans läppar mot hennes nyckelben. Att någon annan är anledningen till leendet hon burit på sistone, det passar henne så bra. Varför hon börjat spela piano igen, hon brukade älska att göra det. Bilder i huvudet om igen. Hennes huvud på hans bröst. Låtsasritar hon figurer på hans rygg också? Kryper hon upp i hans armar och stryker bort alla problem med fingrar genom hans hår? Du stirrar ned i bordet. Andetag som ökar takten. Tomhet som infinner sig i blicken. Men när dem frågar vad som hänt förblir du tyst. För mest av allt äcklas du när du istället ser ner på dina egna händer, de händer som inte visste hur de skulle hålla kvar henne. 

Konfrontation. Du skriker, välter och river allt. Men när hennes tystnad ersätter orden du väntar på, orden du hoppas på. Då vet du. Hon lät dig gå för länge sedan. Och utan att du märkte det sprang du därifrån, snabbt. Hon försökte verkligen. Tillslut blev viljan för stor. Viljan av att vilja bli älskad, annat än att bara älska. Fan. Återigen springer du därifrån, men denna gång med avsmaken om att det inte finns något kvar att vända till. Även om varenda millimeter av dig vill precis det. Du vet, men erkänner aldrig. Att hon var den som kunde ta sig in in till det du nu skamset bär innanför din bröstkorg. Orörd mark. Det handlar om perfekt förödelse.

Du sitter troligtvis med dina vänner över några öl, tänker på någon du en gång kände.

Jag blev kvar

December 21, 2014 time 22:01
Du står lutad över balkongräcket i smide, andas in rök som du efter exakt 3 sekunder blåser ut igen. Formar läpparna ovalt och bara friger allt i ett enda andetag. Jag iakttar varenda rörelse så väl. Det var 7 månader sedan. 7 månader och en dag sedan du senast hörde av dig. 7 månader sedan jag bestämde mig för att sluta höra av mig. Dina kindbens struktur syns inte lika tydligt, men smilgroparna har du kvar. Du släpper handen du greppat om räcket, fuktar läpparna lätt när du ser mig. Anar jag ett leende, eller ser jag vad jag vill se? Vi tompratar precis som de främlingar vi lovade varandra att aldrig bli. Det tar emot, men jag frågar hur ni träffades, mest för att jag tycker om att se när dina mungipor smiter upp 2 millimeter. Hur du tänker tillbaka på något vackert för att slutligen berätta om något jag önskar handlade om mig. Slutar lyssna efter ett tag. Är rädd för att du ska se hur mina ögon börjar glänsa. Glänsa sådär mycket som de brukade göra precis innan du la handen mot min kind för att fråga vad som hänt. Aldrig behövde du fråga om något hade hänt. När jag gav dig den där blicken, den glansfyllda blicken med ett ihopbitet, krystat leende, då visste du redan. Kommer på mig själv när underläppen börjar darra. Jag är där igen. Jag vet att du vet. Du vet att jag vet att du vet. Nervöst frågar du istället hur jag har haft det. Dina reflexer för 7 månader sedan hade placerat din hand längs min noggrant rougemålade kind. Men det är annorlunda nu. Vi dansar inte på samma rosor längre. Vi sticker inte hål på våra känslor för att om natten kunna lappa ihop dem med andetag som går i takt. Jag svarar att jag mår bättre nu och sväljer den lögn som jag vet att du inte går på. Du nickar och jag ryser av hur kylig jag inbillar mig att hon gjort dig. Hon som dök upp när vår slutsignal ännu ekade klart. När vi präglades som trasiga av en ännu mer trasig omgivning. När leenden byttes ut mot kvävda skrik i armvecken. När andetagen som andades i takt nu riktades åt olika håll. När alla livlinor redan var förbrukade. Då kom hon. Likt en vind svepte hon upp alla dina spillror från marken och formade dig till någon som du ville vara, men med mig aldrig blev. Så därför är det jag. För kylan vilar inte på en förälskad mans axlar och bitterheten bits inte från blicken. När jag beskådar mig själv från ett annat perspektiv vet jag. Jag blev kvar. Kvar i något som handlar om dig.



Någonstans dit vi aldrig hittar.

November 01, 2014 time 14:01
Mitt emot varandra igen, på en gata som någon en gång glömde bort.
Du säger att vi borde gå separata vägar hem. Jag nickar instämmande.
Blyga blickar utbyts och de 4 ögon som möts säger att de vill något annat,
något annat än att gå hem, något annat än att gå separata vägar hem.
Vi skiftar ord som aldrig riktigt blir till meningar, främst för att dröja ut tiden.
Tiden som vi lovat varandra att inte vara länge till. Vi fuktar läpparna av ren vana men ingen tar steget.
Efter en lång tids tystnad föreslår du att vi borde prata igenom allt.
Allt som varit, allt som hänt, allt som inte borde ha hänt och allt som inte kommer hända.
Sväljer nervositeten som bildats, föreslår att du ska börja. Du vet inte vad du ska säga, inte jag heller.
Vi har gått igenom allt flera gånger förut. Vi söker alltid anledningar att trassla till det så att vi långsamt får lösa det, tillsammans. Nu har vi ingenting att lösa längre. Du tar min hand och för oss hem till mig där du efter timmar somnar i min soffa. När jag andas mot ditt bröst för något som känns som sista gången så vet jag. Att även fast det aldrig kommer bli vi, så kommer vi alltid finnas där någonstans. Någonstans där det vi har aldrig blommar ut, som kärlek förtjänar att göra.
 

Det handlar om dig.

September 25, 2014 time 21:50
Så många medvetna val som man ville skulle likna slumpen. 
Ni vet känslan när man gillar en bild med en text som beskriver exakt hur man känner för honom, man vill att han ska se det i sitt flöde och fatta. Vill att han ska förstå. Eller alla gånger man gjort sig extra fin, lagt upp en bild. Sedan uppdaterat och uppdaterat, allt för att se om han "gillat". Så många medvetna val som man ville skulle likna slumpen. 
 
Det var torsdag och vi var lite för berusade för att inte vara helgdag. Men solen hade aldrig passerat horisonten så långsamt, och värmen hade aldrig lämnat våra händer så långt in på kvällen. Öl efter öl, cigarett efter cigarett. Din närvaro blev allt mer diffus. "Var du ens kvar?". Behövde inte fundera särskilt länge. För nu stod han bara där. Enbart hans närvaro blockerar min väg som just börjat ljusna. Han flyttar lite närmre, för han vet att det gör skillnad. "Jag vet vad du gör för du har gjort det förut." Något går emot hans annars rutinmässiga mönster. Tafatta blickar när han slutligen krystar fram att det gjorde ont inom honom. Långsamt låter jag mina läppar smaka på orden. Det brukar ju trots allt vara tvärtom. Alltid.
 
"Vad då?" Frågar jag med en djup rynka mellan ögonbrynen. Hans blick klättrar upp från hans knän, upp längs min arm för att slutligen landa i mina ögon. "Dina texter" svarade han med tunga ögonlock. 
 
Lättnad. Andetag. Lättnad.
 
Tanken av att mina ord skrapat på hans insida. Kanske rent utav etsat sig fast. Att de bokstäver jag format som handlat om honom, faktiskt spelat roll. Att känslan jag ville förmedla, till slut nådde enda fram. Ett medvetet val som inte längre var slumpen. 
 
Pussar på pannan på stadens mest folktäta uteservering. För mig spelade det roll.
 
Men här har du mitt hjärta så länge. Bered dig på fler och åter fler av vad du beskrev som sömnlösa nätter. För jag vet att du inte vill veta, så det ska du få göra ändå. Det handlar om dig. Mina leenden handlar om dig, alla tårar handlar om dig. Mina andetag, allt handlade om dig. Såren har läkt, de sa att dem försvinner med tiden. Ärren inombords förblir, de handlar om dig.
 

 
 
 

Gör allt för att inte hamna med mig själv

July 30, 2014 time 20:01
 
Du förnekar något som de andra redan har förstått.
För alla ser oss förutom du och ingen annan kommer någonsin få hålla min hand.
Anledningen är den. Den att du inte vill kallas för "min".
Och jag gör allt för att inte hamna med mig själv.
 
Så jag dricker 5 glas Casas Patronales Chardonnay för mycket.
Låter mina läppar möta någon annans.
Jag vilar blicken åt ett annat håll. Kedjeröker de där drygt 8 cigaretterna.
Jag ger med mig väldigt enkelt. Vill inte göra någon besviken.
Jag svävar bland molnen emellanåt. Andas, lättar, lyfter.
 
Du vill ju inte vara med mig.
För att jag dricker 5 glas för mycket och låter mina läppar möta någon annans än dina.
För att jag inte ser dig när du är mitt framför och kedjeröker fast jag lovat att jag slutat.
För att jag inte står för vad jag gör och inte vågar göra någon besviken.
För att du har försökt, men inte kan hålla kvar mig här längre.
 
Du menar att du inte är redo att ge mig ditt hjärta.
Min fråga till dig lyder "Blir en människa någonsin redo för det?".

Skrik rakt ut, håll inte käften.

April 06, 2014 time 19:21
Det är en fredagskväll just innan våren vågar blotta sig.
Precis som många andra befinner vi oss bland berusade människor som
lever i stunden för att glömma, bara för en kväll.
Jag minns att han försöker säga något, men hör inte vad.
Anstränger mig inte heller för att ta reda på det.
Sippar på min drink istället, en sur men fruktig.
Blickar ut över dansgolvet tills jag sneglar åt hans håll.
Han söker redan efter min blick. Bortkastad tid hinner passera tills hans läppar formar ord
"Kan vi gå ut ett tag?". Jag tar ett par extra klunkar, något större
den här gången innan jag ger honom klartecken och vi rör oss därifrån.
 
Jag tar täten. Dova steg uppför den branta trappan som tar slut alldeles för snabbt.
Jag känner redan här, till och med tystnaden avslöjar att allt inte är som det ska vara.
Jag vänder mig om, tittar bestämt upp på honom. Den rädsla som slår mig går i slowmotion.
En uppgiven blick innan orden faller ur honom och attackerar mitt psyke. 
Det är jag. Jag är hon som han vill vara med. På något sätt är jag den han vill somna med,
vakna upp bredvid. Vill vara glad med, vill vara ledsen bredvid. Jag. 
 
Fem andetag och jag skriker.
Jag skriker för alla gånger jag borde ha skrikit men istället hållit käften.
"Hur kan du göra såhär mot mig?" Pulsen har ökat markant.
Allting känns lite mer abstrakt och jag hör mig själv upprepa gång efter gång
"Varför? Varför gör du såhär mot mig?" Uppgivna blickar byts ut mot tårfyllda ögon.
Fan. Fan för honom.
För att han slänger ner mig i marken igen när jag äntligen tagit mig upp.
För att han fångat något vackert och raserat det till fullo.
För att han flytt med min glädje men lämnat mig kvar. 
 
Hans händer drar mig närmre. Han håller om mig så hårt.
Som om han lovar att aldrig igen släppa taget.
10 sekunder, 15 sekunder, 20 sekunder hinner passera.
Jag vill ju hålla kvar men mina minnen sliter mig loss.
Låter min blick förklara för honom hur fel han är och hur fel han har varit.
Jag vet vad han ser för hoppet har lämnat hans blick.
Vänder mig om med ryggen till och går. 
 
Jag lämnar inte bara honom denna gång. Jag lämnar oss.
För även om han förnekat det förut, så vet jag nu att han också vet.
"Vi" har en gång funnits men finns inte mer.
Och alla gånger han kommer se mig le är det han som önskar att han också hade skrikit,
alla gånger han höll käften.

Det finns plåster som man måste riva av.

July 30, 2013 time 22:49
Ett år senare.
För ett år sedan trasslade han sina fingrar genom mitt hår för att få ett stabilt grepp om mitt huvud och mitt mindre nyktra jag. För ett år sedan rann tårar ned för hans kinder för att droppa ner på hans bröst. "Du måste släppa mig" rispade sig fram med ett andetag genom hans läppar. Blicken var mer övertygande än hans ord som än idag ekar i mitt medvetna. Flera uppgivande upprepningar senare placerade jag mina händer på hans för att stillsamt ta ner dem och hålla om dem så hårt jag någonsin hållit någons händer, psykiskt och fysiskt. Vid detta tillfälle visste jag inte ens att jag hade någon att släppa taget om, men från den stunden och framåt har jag fått uppleva hur det känns att inte kunna, att vara inkapabel till att låta någon gå. För det känns precis så, som att jag kommer aldrig lossna hur hårt jag än sliter. Med en rädsla av vad som annars skulle kunna hända blottade jag mig. "Jag.. Kommer aldrig någonsin släppa dig" med den mest övertygande röst jag hört mig själv använda. Och även fast varenda cell i min kropp lidit för detta löfte, så håller jag det. Men inte längre för att jag vill eller måste. Utan för att jag inte kan något annat. Nu är det istället jag. Jag som ett år senare trasslar mina egna fingrar genom mitt egna hår och skriker inombords. "Du måste släppa honom".
 

 
 
 
 

Ett brev till mig själv.

April 20, 2013 time 15:22
Ett brev till mig själv, om mig själv, om allt som var och om allt som ska bli.
 
Du vill inte vara den tjejen. Tjejen som somnar med ringsignalen inställd på högsta volym, utifall att han skulle ringa. Tjejen som somnar med lite mascara och ifyllda ögonbryn så att hon ser någorlunda vacker ut, utifall att han skulle dyka upp. Tjejen som får en knut i bröstet så fort chatten plingar till, utifall att det skulle vara han. Du är tjejen som vet att hon måste sluta tänka "om" hela tiden, och börja tänka "att" istället. Tänka att han inte kommer höra av sig, som vanligt. Tänka att han aldrig kommer dyka upp, som vanligt. Tänka att det inte är han när chatten poppar upp, som vanligt. Hur mycket vetskapen än skaver om att det en gång i tiden alltid brukade vara just han.
 
Det är hjärtslitande. Att han. Han som redan sagt hur han känner, aldrig kommer förstå att det är outhärdligt att släppa taget. Att släppa tanken om något fint. Att glömma allt som en gång var givet. Att veta att han går vidare medan du inte ens kan se ditt liv framför dig utan honom. Du vet, för han har berättat. Berättat att det inte kommer fungera, att det inte finns, men att du förtjänar bättre. Han säger att gnistan inte finns där. Du känner dig livlös när ni i din värld aldrig inte skulle fungera, där ni förtjänar varandra och där gnistan dessutom omvälvas av stjärnfall, kometer och supernovor. Detta ska du nu kort och koncist släppa taget om. Glömma bort det faktum att du vuxit upp med visdomen om att aldrig sluta hoppas, aldrig sluta drömma och framförallt aldrig sluta kämpa. Locket på bara.
 
Några utav de viktigaste orden jag fått höra i hela mitt liv av min bästavän löd "Du ska fortsätta bry dig, för det är det du gör! Och en dag kommer du få uppskattning för det." Någonting i dessa ord fick mig att inse. Det här fungerar inte på samma sätt som jag trott och hoppats på att det ska göra. Det finns inga vinnare och förlorare. Det handlar inte om vem som går vidare först, även om jag redan hade förlorat då. Det handlar om att ta med sig det man lärt sig. Så släpp aldrig taget, håll bara inte lika hårt. Släpp inte tanken om något fint, kom ihåg den, för en gång existerade det i praktiken. Glöm inte allt som en gång var givet, se tillbaka på det och le istället. Och visst, han må gå vidare, vill han det, låt honom. Men tvinga honom inte att lämna ditt liv, utan att ge honom chansen att finnas kvar.
 
Och även om han i mina ögon varit en på miljonen, så är det samtidigt precis det han är, en utav miljoner andra.
Och hur ont det än gör till en början att hon inte är jag, så vet jag ju att han en dag inte längre kommer vara du.
 
 

-

March 01, 2013 time 00:09
2001. Jag minns han som i sjätte klass älskade blått. Jag älskade blått för att han älskade blått och när han istället älskade rött älskade jag också rött. På något sätt förde det oss säkert samman. För helt plötsligt åt vi stuvade makaroner tillsammans och gick på bio för att se på Eva&Adam, fyra födelsedagar och ett fiasko. Jag lutade mitt huvud mot hans och det var det finaste jag någonsin hade upplevt.
2003. Jag minns när mina tjejkompisar sprang sig trötta runt på skolgården för att fråga om någon ville bli min pojkvän. De tre första sa nej, den fjärde sa tveksamt ja. Vi skickade lappar på rasterna och en dag beslutade jag mig för att jag bara kunde vara hans flickvän om han var ihop med min tjejkompis också. Och så fick det bli.
2005. Jag minns att jag var glad, sen var jag ledsen. Jag ville ha honom. Men sen ville jag ha han. Jag minns han som jag utbytte presenter med från thailand. Jag fick en röd elefant, du fick tre apor i trä. Vi var bästa vänner som en dag blev tillsammans via apberget. Det var i början av sjätte klass och mitt längsta och enda riktiga förhållande någonsin. Jag tyckte verkligen om honom med mitt 12åriga, sköra, lilla hjärta.
2007. Jag minns att jag fick ditt nummer, mest på skämt. Men du var den sötaste jag sett. Jag minns att jag funderade över vilken tid min lektion började och att du helt plötsligt plockade upp mitt schema som du skrivit ut, ur fickan. Mina kinder blossade upp men jag vände kinden till när du försökte pussa mig.
2008. Jag minns att du var farlig och jag var ingen. Du var Volchok i O.C och jag var den där osäkra huvudrollen i alla tonårsfilmer som blir någon i slutet. Våra blickar möttes för första gången på friluftsdagen på paradisbadet. Du skrev samma kväll på apberget att jag hade "fett nice kropp". Ingen hade någonsin sagt så till mig förut. Vem fan säger ens så? Men jag var smickrad och du tog mig år och dagar att släppa.
2009. Jag minns han som också var min bästa vän. Han hade världens finaste leende och han var lång. Vi tyckte om varandra i perioder, dessvärre gick dessa perioder omlott och vi lyckades aldrig någonsin pricka rätt.
2010. Jag minns han som många texter på denna blogg har handlat om. Han som var social och fick mig att inse hur blyg jag egentligen var. Jag minns att alla kallade honom "player" och att jag skulle passa mig. Jag minns hur jag vände dem blicken och drog mina drag för att slutligen dras in i leken. Jag minns din källare. Det  gör andra också.
2011. Jag minns han som gick en klass över mig. Han som var förbjuden frukt men var den enda som någonsin visat att han brytt sig. Jag minns våra känslor som ingen av oss vågade erkänna. Jag minns hur vi stred och slet i hopp om att få den andre att erkänna. Detta hände aldrig, eller jo, men då var det redan för sent.
2012-2013. En vacker dag glömmer jag dig också, men inte just idag.

-

December 23, 2012 time 01:00

 

Vet du om att jag träffar andra nu? Andra. Inte andra som påminner om dig, utan andra som är allt annat än dig. Och nej, du kan inte längre skylla på att jag gör det i desperata försök för att få dig att förstå vad du slängde bort, även fast det var så till en början. Men det är annorlunda nu. Inom mig fanns en slags strävan som hela tiden ville framåt. En strävan som fick en hopplös liten flickas hjärta att inse att hon helt enkelt inte orkade falla ner tillbaks med dig. Vi var på botten du och jag. Jag ville klättra uppåt men du var tyngden som höll mig kvar. Jag har slutat klandra dig. Efter månader kan jag se på dig som något fint och inte som det monster du faktiskt var. Du bredde sköra hjärtan på din frukostmacka utan att ens lyfta på ena ögonbrynet. Det var bara sån du var. Det är okej. Men jag hatade att vara ditt pålägg. Nästan lika mycket som jag hatar att rostfrallan bränns vid i brödrosten även fast jag iakttar den så pass omsorgsfullt. Något jag däremot gillar är att minnas. Att minnas allt det fina som trots allt existerade mellan raderna. Att minnas när det var dina händer som smög sig in under min skinnjacka för att placera sig perfekt på mina höfter. När det var dina läppar som vilade mot min tinning och mina mot ditt bröst. När det var våra fingrar som fumlade för att till sist passa ihop perfekt, just innan vi vandrade genom mörka stan i onyktert tillstånd. Nu är det någon annan. Men det var så då. Allting annat var ingenting i jämförelse med dig. Allt du rörde vid blev så mycket mer värdefullt, inklusive mig. Jag var någon när jag var med dig, jag var ingenting alls när vi för första gången släppte taget. Att till och med tvivla på sin egen existens gjorde vardagen snäppet kämpigare än den redan var. Jag visste inte då att hjärtan kunde läka på det sätt som mitt på något vis har gjort. Men jag önskar heller inte att jag hade vetat det. För jag tror. Jag tror verkligen att alla gånger tårarna har varit sista utvägen, alla gånger jag övertygande har skrikit åt min egen spegelbild och alla gånger jag stannat upp mitt på torget för att beskåda den verklighet jag lever i har en slags betydelse. Det har tvångsformat mig till den jag är idag. En flicka som föddes med ett skört litet hjärta som inom sinnes tid skulle bli ditt pålägg. En flicka som må ha blivit aningen hård om kanterna på sistone, lite som en rostfralla som bränts i brödrosten. Men om man försiktigt skrapar bort det brända, fungerar den tämligen bra ändå.

 

Insufficient.

September 02, 2012 time 20:22
Han säger att det blir bättre. Jag gråter. För jag vill gråta, helst aldrig sluta.
Stirrar mig blind på reflektionen i spegeln. Trasig. Vem är hon.
Hon som lovade sig själv att aldrig mer fälla tårar på grund av det vackraste vi kommer uppleva här i livet.
Kärlek. Kärlek som denna gång blev till smärta. Det gör ju ont, det vet vi alla.
Krossar spegeln för att se om flickan som fanns innan hon träffade honom finns kvar.
Vet inte om han vann eller förlorade. Men när han ler och jag gråter,
avslöjas vinsten i hans ögon och förlusten i mina. Jag kämpar mig iväg, han springer ikapp.
Han vill ju vara min vän. Han vill att jag ska sträva efter någon bättre,
han lovar att dom finns,men säger inte vars dom gömmer sig.
Så vad gör man egentligen. När man uppnår känslan av kärlek, fast den inte är ömsesidig.
När man känner sig som "vi", fast det bara är jag och han.
När han vill vara min vän, fast än jag knappt kan se på honom längre utan att rasa inombords.
När man ger allt man har, fast än det inte räcker till.
När man säger "Jag älskar dig.", fast än han säger "Jag älskar dig, men.."
 

Men när ingen ser på. Då ser jag dig.

August 18, 2012 time 21:51
Skrivet den 18 november 2011:
.
Jag tänker på dig ibland. Då och då. Fastän jag vet att jag inte får. Olagligt. Det går upp emot alla mina normer. En våg av besvikelser skulle slå över mina kära om jag bekände detta för dem. För det är tack vare dem som jag glömde bort dig. Människor brukar säga "Du är min drog" som om det vore något vackert. Det är inte sant. Du var min drog. Hur brutalt det än låter. För samtidigt som du gav mig glädjerus, lugnade ner mig och fick mitt hjärta att slå snabbare så förstörde du mig inifrån och ut. Jag ville så gärna tro att du var navet som fick mitt hjul att rulla. Helvete heller. Du var glassplittret längs vägen som gav mig punka på livet och sög ut all min livsglädje. Sanningen är simpel. Tillslut blev jag mätt. Fick kväljningar. Allergichocker av alla dina lögner. Jag slutade göra det du förväntade mig att göra. Jag slutade fokusera på ditt liv och började leva mitt liv. Jag märkte då rätt tydligt att du aldrig varit en del av mitt liv. För även om jag grät floder, sjöar och hav så lyckades jag bygga mig själv en bro och ta mig över det. Tack för att du gav mig chansen att lära mig att en stor del av fiaskot kärlek är att släppa taget. Tack som fan. Men när ingen ser på. Då ser jag dig. Jag kan le åt alla misstag jag gjorde. För även om jag kallar dig mitt största misstag så har du varit en stor lärdom i mitt liv. Ett misstag är inte att falla som jag gjorde för dig. Ett misstag hade varit om jag aldrig lyckats ta mig upp igen. Men det gjorde jag.
P.s. det här betyder inte att du inte var en idiot, för det var du.
Tidigare inlägg

RSS 2.0